Jag vet inte om jag är den enda på den här planeten som inte känner sig själv överhuvudtaget. Att ständigt söka fel hos sig själv och vilja bli bättre på varenda sak man kan göra. Och det man inte kan vill man kunna. Det handlar inte om att jag vill ha allt. Absolut inte. Jag är nöjd med allt jag har men vafan är uppskattningen? Var fan va den överlyckliga känslan när man stod i Globen, längst fram i mitten och såg sin idol? Hur fan kunde man stå där och se henne i ögonen och typ tänka på banankartonger? Det är bara en grej av alla jävla saker som hänt där jag inte vet vem fan jag är. Jag har mått overkligt nästan hela livet och den jobbigaste perioden är tack gode Gud över, men.. det börjar komma tillbaka. Jag har ingen aning om var den kommer ifrån heller. Vad fan ska jag göra för att kunna göra nått med mig själv? Går inte att förklara. Men jag vill kunna sitta på en lektion och känna att det är jag som sitter där. Jag vill kunna ha vilja och säga "nu ska jag göra mitt bästa och inte ge upp!". Det har faktiskt aldrig hänt. Det är alltid en annan sida som smyger sig in och kommer på en jävligt bra anledning till att inte göra det fullt ut. Jag ser upp till de människorna som har en stark vilja, som tror på sig själv och vet vad de vill. Jag ser upp till de som vet precis vad de känner och kan säga vad de tycker. Jag ser upp till de som vet varför dem gör något. Jag ser upp till de som kan leva i nuet och ta vara på allt de har. Jag saknar allt detta. Jag lever i en skugga av mig själv. Följer bara med vinden typ. Det värsta är att jag vet att det är fel! Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag vill om 20 år kunna säga "Min ungdom var helt underbar. Jag gjorde precis det jag kände för och det fanns inga gränser till lycka!". Och nu säger inte jag att man kan vara lycklig hela jävla tiden. Men när man kan, varför kan inte jag känna det för? Jag har i prinip allting man kan önska sig, världens finaste vänner och pojkvän, bästa familjen, mat på bordet och en skola att gratis kunne utbilda sig i. Men endå står man ut sitt egna jävla tjat varenda dag. Varenda dag finns det något att gnälla på. Det spelar ingen roll! För en vecka sen så kunde jag inte se något annat än McDonalds-jobbet framför mig. Jag tänkte på hur ledsen jag skulle bli om jag inte fick det. Sen ringer personalansvarige upp mig och säger att de vill anställa mig. Jag blev glad, i typ en timme. Sen var man tillbaka igen. Noll känslor, ingen uppskattning. Jag undrar vad som kan dra ut mig själv ur mig. Vad som kan få mig att öppna upp mig själv och bli den jag är. Jag vet inte ens varför jag skriver det här.
Vill bara få ur mig allt. Idag fick jag typ panikattack. Låg i sängen och skrek och skämdes för mig själv. Vafan är det för liv? Det har gått så långt att när jag ska göra någonting, precis vad som helst, så tänker två steg. Det kan som sagt vara vad som helst, skicka sms, äta mat, klä på mig, tycka om saker. Iallafall, steg 1: "Nu ska jag ut och gå! Jag vill bli smal och ta hand om mig själv! Klart jag vill det här." Två sekunder senare.. Steg 2: "Men vafan, jag blir ju inte smal om jag går ut och går en gång! Det suger att motionera. Jag hatar det." Ja men ni fattar? Så jävla äckligt och jobbigt så man bara vill dö. Är det såhär för alla eller bara för mig? Det har gått så långt så jag bryr mig inte längre om att jag måste tycka bra saker, utan att överhuvudtaget tycka. Jag vill veta. Jag vill känna. Jag vill kunna säga "Nejfan jag pallar inte träna nu. Jag har ingen energi och ingen dör om jag inte tränar." Och visst, så kan jag tänka ibland. Men varför kan jag inte då tycka så hela veckan? Eller hela dagen? Eller ens en jävla timme? Så jävla bra som alla vi har det borde vi kunna tänka på vårat inre istället för yttre. Vi borde kunna känna uppskattning över vad som än händer, nästan. Inte om nån dör eller så, men små förändringar som alla ser som värsta stora grejerna skadar faktiskt inte. Utan man borde se nya vägar och utmaningar. 

Att börja på gymnasiet har varit mitt livs största förändring. Inte bara skolan, men allt omkring. Jag och Kim gjorde slut och Simon dök upp ganska snabbt. Jag ändrade personlighet för människors skull och sen dess har det varit jävligt dimmigt. Jag tappade suget för det mesta och viljan bara simma iväg. Jag vill bara skala mig själv för jag vet att jag kan vara smartare än såhär. Jag vill kunna släppa alla komplex och leva i nuet. Det är så jävla svårt för man ändrar humör och beteende stup i kvarten. Jag lovar att jag kommer radera det här imorgon och skratta åt mig själv, tro att jag är nått sen forsätta vara nått jag inte är. Jag har fan en lättnad i kroppen nu och jag önskar att den aldrig försvann. Men jag vet att den kanske försvinner redan när jag står i duschen om fem minuter, eller imorgon när jag vaknar och inser att dagen är jobbig. Finns det nån medicin mot sånt? Finns det någon som kan hjälpa en ur det här? Jag vill inte låta som värsta problembarnet (som jag har gjort hela jävla inlägget) och att folk ska tycka synd om mig, utan jag vill bil mig själv så att jag inte kan klaga och istället uppskatta. Apa vad komplicerat det här är. Jag tror väl att jag måste bli ärligare mot mig själv och säga som jag tycker. Göra saker jag vill och försöka hålla mig till det som känns absoluuut rätt.

Jaja, nu har jag för första gången i mitt liv skrivit av mig. Och för första gången grävt så djupt att jag är på andra sidan hjärnhalvan nu. Jag vill sitta här hela livet så den här känslan inte försvinner. Total tomhet inombords men jag antar att jag måste tillbaka till verkligheten och mina 100 jag nu. Hejdå!

/Jonna